Varför jag kom ut ur garderoben

Det var för nästan exakt tre år sedan som jag valde att lämna en rätt så trygg och bekväm men väldigt anonym garderob för att möta verkligheten som en - inte annan, inte ny, inte förändrad - mer färgstark, mer nördig person. Jag hade tänkt, funderat, läst och gjort försök till analyser. Jag hade tidigare läst i flera samhällskunskapsböcker att socialdemokratin värnade om människor, särskilt de som hade det svårt. Socialdemokratin ville hjälpa människor och skapa rättvisa förhållanden. Socialdemokraterna hjälper, värnar om och förbättrar människors levnadsvillkor.

Det var vad jag läste och jag tyckte det lät jättebra.

När jag läste det var jag 15 år. Min mamma hade under tiden jag gått i grundskolans lägre årskurser gått från att vara outbildad och ensamstående till att vara utbildad lärare med en dotter. Hon hade jobbat hårt för att ändra sin vardag och gjort flera uppoffringar. För det fick hon en lön av vilken hälften togs för att finansiera grannens betalda arbetslöshet, permanentdamens operabesök och bättre vägar i Kalv. Min mamma hade förverkligat sin dröm och blev straffad för det. Hon hade ändrat sin vardag men läts inte njuta av det.

Min mormor jobbade hela sitt liv, min mormor föddes 1917 och gjorde något så upproriskt som att bli en karriärskvinna i den mån det var möjligt för kvinnor under hennes arbetssamma år. När hon blev äldre gjorde sig kroppen påmind om att den fanns. Hon fick ont i ryggen och drabbades av grå starr. Min mormor ville ha hjälp och vände sig till den instans hon alltid hade betalat för att få utifall att. Hon fick höra att hon skulle ta en värktablett eller två. Hon fick stå i kö. Hon prioriterades bort för att hon var gammal. Hon betalade för en vård som tyckte att hon inte var deras viktigaste sysselsättning.

När jag var 15 år läste jag om socialdemokratin och tyckte att den lät bra. När jag var 15 år hade socialdemokraterna styrt i 11 av dem. När jag såg vad socialdemokrati var i verkligheten, när ordens innebörd blev omsatta i praktik, tyckte jag inte om den.

Socialdemokrati vill hjälpa människor att tycka synd om sig själva. Att lyckas är fult och ska beskattas. Att arbeta för sig själv får man inte göra, det ska göras för andra, för kollektivet. Vill du sedan ta del av det du har jobbat för, får du stå i kö. För att det ska vara lika för alla, ska alla vara lika och i den världen jag tycker mig se som verklig, är människor individer. Olika individer som inte kan dras över en kam.

Igår var jag på länsarbetsstämma. Jag fick tycka, motionera och prata om varför jag tycker som jag gör. Jag fick tycka. Jag fick låta min tolkning av världen påverka. För tre år sedan gick jag med i MUF för att jag började tro på människan framför ett system som tyckte synd om människan. Jag blev moderat för att jag tror att alla kan och ska få möjligheten att påverka sin egen vardag i exakt den riktning man vill.

Jag blev moderat för att jag tror att människan kan själv.